e.k.o.running.blogg

Efter en extra timmes sömn pga. vintertids omställningen så vaknade jag pigg och glad och intog en rejäl frukost i den barock inredda balsal som fungerar som frukostmatsal här på Grandhotel Hessischer Hof

Färska jordgubbar och pannkakor är bra marathon frukost ska det visa sig. Det var lockande att ta ett glas champagne till men det får vänta tills jobbet är gjort. 

Efter frukost, alla bestyr med att bli klar inför starten som gick kl 10.00. Påse med kläder, toabesök, bananer, geler, lämna påse på rätt ställe, dicka, toabesök, hitta rätt startfålla, trängas med karlar insmorda i liniment, på knagglig skoltyska förklara var Uppsala ligger och att jag har sprungit marathon förut men inte i Frankfurt. Start! 

I Tyskland är typ allt stängt på söndagar. Detta betyder att alla som befinner sig i centrala Frankfurt den här söndagen är där för att kolla på marathonloppet. Det är en fantastisk stämning. Den första 12 km går i loopar kring centrum, innan man gör en längre av stickare på södra sidan av Main. Sedan vänder man tillbaka mot centrum på den norra sidan, för att avsluta de sista fem km inne i centrum innan banan gå tillbaka mot starten och mål som är inne i Fest Halle, konserthuset som ligger i mässområdet. 

Nå hur kändes det då? Jo vars, inte på värsta viset! 

Jag fick ett sådant där "pricka tiden armband" av arrangören. Tänkte det kan väl inte skada att prova. Armbandet var för sluttid 3.15. Efter förkylningen för två veckor sedan och mycket på jobbet som gjort att träningen tyvärr blivit lidande så fick jag inse att det inte var ett möjligt mål idag. Men jag tänkte; det är säsongens sista tävling och det kommer göra ont på slutet hur än jag öppnar det här loppet. 

Jag provar. Tempot kändes mycket behagligt och det var nästan så jag fick hålla lite koll på klockan för att inte springa för snabbt på den nästan pannkaksplatta banan. Jag tänkte igen, kör bara kör. Hitta flytet. Hitta mantrat i skallen; du är gjord för det här. Jag malde på och överraskades av hur jämt jag passerade km skylt efter km skylt. Halvvägs 1.37,näst snabbaste halvmara ever! Nu kommer hjärnspöken, har jag öppnat för tufft? Kommer det att hålla? Men...Det gör ju inte ont än! Då var det nästan så jag längtade till 32km markeringen så man fick börja kriga, grisa på riktigt! Helt sjukt. När den väl kom så kändes det fortfarande bra, jag hade sällskap med ett gäng andra tjejer. Tyskor tror jag, den mest utmärkande  var en kvinna i rosa kjol, det där med kjol har jag inte riktigt fattat. Sen var det "blåbäret" klätt helt i blått och snabb som en iller men stannde och drack på varje station och då gick jag ifrån. Sen lagom till nästa så var hon ikapp och för bi. Tights tjejen var den sista som sällskapade i den lilla tjejgrupp som sprang någorlunda jämt. Vi följdes åt från 34km ungefär. När 35km passerades så kom den, den stora sömnen. Nu var det dags att kriga. Hålla blicken uppåt, fokusera och bara äta smärtan. Skönt med att sista biten av banan gick inne i centrum så det var mycket publik så man inte säckade ihop totalt. Vid 41 så var det bara att tugga på. Då släppte kjoltjejen. Blåbäret stack förbi vid 40. Sista gatan upp mot mässområdet var ett faktum och nu var det bara att trycka ut det sista, jag viste att jag skulle persa, men nöjda tankar får inte få plats när det är 750m kvar på ett marathon. 42 km och jag ser öppningen i Fest Halle, jag hör musiken, jag kommer in i mörkret och nattklubbsbelysningen och ser målet. Bara att kräma ut det sista ur kroppen. Jag tar tightstjejen i spurten! Passerar mållinjen knäpper av klockan. 3.17.30 woho! Går ner på knä och lägger mig på golvet bland konfettin. Trött, glad och tacksam; NU BEHÖVER JAG INTE SPRINGA MER! Jag kanske ligger två millisekunder på golvet innan två sjukvårdare börjar dra i mig och fråga om jag mår bra. "- Im alright I just finished a marathon" 

Ett mycket fint organiserad tävling, tyskarna kan det här med organisation! Ordnung muß sein! Netto tid blev sedan 3.17.28 pers med sju minuter och nio sekunder! Det trodde jag aldrig. Blir lite tårögd när jag skriver det nu. Lite stolt över mig själv. 

Detta firades naturligtvis med pärsbärs, bastu på hotellet och en god middag.