e.k.o.running.blogg

I dag var dagen då jag gjorde tävlingsdebut för 2014 och för Mantra sport. Tävlingen var Roslagsbroloppet över 7,8 km. Träningen har rullat på enligt plan sedan hemkomsten från Teneriffa i slutat av februari. Det är egentligen bara den sista två veckorna som benhinnan i vänster ben har krånglat, lite stelhet och smärta under början av passen. Jag var lite osäker om benet skulle palla med ett lopp. Men efter en bra uppvärmning och stretch så kändes det helt ok. Jag och träningskompisen Emma hade samma taktik för loppet; lugnt och kontrollerat till en början och ev ökning på slutet om benen pallar. Banan var delvis tuff med två riktiga stigningar på slutet. Emma drog i väg i bra fart i början hon var stark på de flacka partierna. Jag kände mig stark i backarna och försökte hålla bra fart uppför. Jag och Emma låg tillsammans uppför den sista stigningen, jag kände mig stark så jag kunde ligga på lite tuffare tempo över krönet och lyckades få en liten lucka. Benen kändes faktiskt fräscha hela loppet och visst var hjärtat och lungorna inte riktigt van vid den högre farten men i det stora hela var det en positiv upplevelse. Tiden blev 33.32 på de 7,8 km, vilket ger ett snitt på 4,21/km och det ledde till en tredjeplats och en rosa vas eller en stor lattemugg i keramik som hederspris. Men roligast med hela tävlingen var att vi var hela nio stycken från Manta sport om var med och jag tror de flesta var nöjda med dagen. Bäst var Fredrik med vinst i herrklassen på 25.00. Nu väntar några dagar med ledighet och fjällvistelse i Vemdalen för mig. Då blir det mindre löpning och mer skidåkning. Då hoppas jag att benhinnan hinner repa sig så jag kan vara smärtfri då sista hårda träningsperioden inför Stockholm Marathon drar i gång. 

I morgon lämnar jag det (äntligen) vintriga Sverige för fem veckor på Teneriffa. Det är träning som står på programmet. Jag hoppas jag fått med allt.. Mads är ner packad i sin låda och mina hundra påsar och väskor har sorterats och på något magiskt vis fått plats i en. Taxin kommer i morgon kl 06.15 så nu är det hög tid att somna...

I dag är det vilodag. I dag är dagen efter dagen efter. I fredags morse 04.34 startade jag i 2013 års upplaga av Vätternrundan. Jag hade två mål inför årets runda, snabbare än i fjol och gärna under 12 timmar. Efter en och en halv timmes cykling i motvinden ner mot Jönköping fick jag ge upp mål nr två. Jag kunde inte ensam hålla den farten som krävdes. Kroppen fick gå på för hårt och jag kände att den inte skulle palla hela resan om jag pressade för mycket i början. Dessutom kändes den inte helt fräsch efter Stockholm Marathon för två veckor sedan och den efterföljande förkylningen. Men envis som man är så trampar man på. Tanken på att bryta kom aldrig som den gjorde i fjol i regnvädret. Efter Jönköping blev det medvind, sol och varmt, då var allt glass och ballonger. Kunde ensam faktiskt hålla ett helt ok tempo, hade en svacka mellan Karlsborg och Boviken, men när det var 6 mil kvar så tänkte jag, nu är det bara att köra, du tar dig i mål och då ska du vara trött och inte vilja se den där cykeln igen! Det blev ett snabbt stopp på depån i Hammarsundet sen var det raka vägen till Motala. Sluttiden landade på 13.37 vilket var över fyra timmar snabbare än i fjol. Med tanke på att förberedelserna inför årets runda inte ha varit optimala och jag faktiskt inte tränat så mycket cykel som jag kanske borde så är jag grymt nöjd.

Stelheten i kroppen håller på att klinga av. Värken i baken går att uthärda. Direkt efter målgång sa min kära mor som också cyklade, "Aldrig mer!" Men jag vet att jag kommer att stå där på torget i Motala nästa år med samma känsla i kroppen, "Vad fan har jag gett mig in på" uppblandat med förväntan och det där magpirret, nästan att jämföra med en förälskelse, en undran över vad den här rundan har att erbjuda? Den som lever får se!