e.k.o.running.blogg

Tisdag mornar betyder intervaller med Mantra sport i stadsskogen. Efter en skål med yoghurt hoppade på min cykel och begav mig mot Eriksberg. Vi samlas kl 09.00 och joggar lite drygt en kilometer till start platsen på den tre km långa ridstigen som är underlag för våra intervaller. Det brukar bli lite gemensam löpskolning och några stegringslopp som avslutar uppvärmningen. Fast det behövdes knappast någon uppvärmning då temperaturen redan hade gått över 20 graders strecket. Dagens övningar bestod av 1500m intervaller. Eftersom jag inte visste hur kroppen kändes efter helgens genomklappning så satsade jag på ett tempo på strax under sju minuter per intervall med ca 2 min vila.  Det blev totalt 4 intervaller, två varv på banan. Det var jobbigt, men skönt jobbigt.  Jag är inte riktigt tillbaka där jag var innan Stockholm Marathon men en god bit på väg.  

Det bästa med att träna intervallerna med Mantra är att man oftast har någon att springa med, samt att ridstigen är mjuk och fin stig i skogen, mitt i stan, viket gör att man får naturupplevelsen på köpet. Det doftar fantastiskt gott i skogen just nu. Det enda negativa är väl myggen som gör att vilan mellan intervallerna blir aktiv, det går inte att stå stilla länge utan att bjuda de små liven på en buffé.  I morgon onsdag blir det vila. Torsdag bjuder på en längre distanspass. Hoppas på samma fina väder då. 

I dag är det vilodag. I dag är dagen efter dagen efter. I fredags morse 04.34 startade jag i 2013 års upplaga av Vätternrundan. Jag hade två mål inför årets runda, snabbare än i fjol och gärna under 12 timmar. Efter en och en halv timmes cykling i motvinden ner mot Jönköping fick jag ge upp mål nr två. Jag kunde inte ensam hålla den farten som krävdes. Kroppen fick gå på för hårt och jag kände att den inte skulle palla hela resan om jag pressade för mycket i början. Dessutom kändes den inte helt fräsch efter Stockholm Marathon för två veckor sedan och den efterföljande förkylningen. Men envis som man är så trampar man på. Tanken på att bryta kom aldrig som den gjorde i fjol i regnvädret. Efter Jönköping blev det medvind, sol och varmt, då var allt glass och ballonger. Kunde ensam faktiskt hålla ett helt ok tempo, hade en svacka mellan Karlsborg och Boviken, men när det var 6 mil kvar så tänkte jag, nu är det bara att köra, du tar dig i mål och då ska du vara trött och inte vilja se den där cykeln igen! Det blev ett snabbt stopp på depån i Hammarsundet sen var det raka vägen till Motala. Sluttiden landade på 13.37 vilket var över fyra timmar snabbare än i fjol. Med tanke på att förberedelserna inför årets runda inte ha varit optimala och jag faktiskt inte tränat så mycket cykel som jag kanske borde så är jag grymt nöjd.

Stelheten i kroppen håller på att klinga av. Värken i baken går att uthärda. Direkt efter målgång sa min kära mor som också cyklade, "Aldrig mer!" Men jag vet att jag kommer att stå där på torget i Motala nästa år med samma känsla i kroppen, "Vad fan har jag gett mig in på" uppblandat med förväntan och det där magpirret, nästan att jämföra med en förälskelse, en undran över vad den här rundan har att erbjuda? Den som lever får se!

Mitt första inlägg.