e.k.o.running.blogg

Morgonen började med morgonjogg för mig och pappa T. Det var riktigt kallt, frosten bet tag i fingrar och kinder. Men solen värmde gott och efter en kilometer var det bara friskt och skönt. Vi sprang en klassisk bränderna tur; till Stampes och tillbaka. Mestadels på grusväg genom skog och åkermark. Precis innan vi vände hem fick vi syn på tre rådjur som stod och glodde och betade gräs i morgonsolen. Det blev några fartökningar på slutet för att få upp pulsen och känna på benen inför helgens äventyr på Lidingö. Knäna känns bättre men inte helt ok. Jag kommer att starta men vi får se om de tar mig i mål. Anledningen till att jag är hemma i Alfta är att i dag begravde vi min farmor Göta. Den närmaste släkten samlades i det lilla kapellet intill kyrkan i Alfta vid kl tio för att ta farväl av henne. Det var en mycket fin begravning med fin musik och sång. Efter samlades vi hemma hos oss på Bränderna för minnesstund. Det var en fin eftermiddag med släkten som man träffar alldeles för sällan. Mina kusiners söta barn gjorde att stämningen inte alls var sorgsen utan mer fyllt av glädje och skratt. När minnesstunden var klar så blev det en tupplur innan Jag, Hans, Sara och Kerstin körde söder ut. Vi struntade i motorvägen och körde Tidernas väg och stannade i Sandviken för middag. I morgon kommer mina föräldrar ner för att vara med mig under lidingöloppet. Jag har väldens bästa serviceteam. Och farmor hon hejar på mig hon med, det vet jag. 

Efter en tung tid på jobbet och med en kropp som inte ville göra som jag ville. Träna. Bestämde jag mig i torsdags för att åka hem till mina föräldrar i Hälsingland. Till hembyn Alfta. Bränderna rättare sagt.

Slutade lite tidigare på fredags eftermiddagen, tankade upp Teddy och lät Morrissey ta mig de dryga 20 milen norrut. 

Fredags kvällen bjöd på svamp paj och soff-häng med katter och Fredrik Skavlan innan jag somnade skönt i vårt fina Brickmans.

Lördag morgon startade halv åtta med frukost och avfärd hem till Niclas i till Arbrå för långpass med TNT*. Under bilfärden dit brände september solen bort det sista av nattens dimma. Luften var härligt klar och solen värmde gott fast klockan knappt var halv tio. 

Tom, Niclas, Toivo och jag drog i väg mot Galven på slingrande grusvägar i hjärtat av hälsinge skogarna.  Färgerna på skogen omkring och det fantastiska vädret gjorde löpningen till ett rent nöje. Till och med mina krånglande knän var glada. Efter sju kilometer tog jag av norr ut mot Acktjärbo medans killarna fortsatte mot Galvsjön. Nu kom passets tuffaste del en ca fyra kilometers stigning innan vägen bar utför och tillbaka mot Arbrå. Eftersom det gick så lätt så missade jag avtagsvägen och sprang en extra kilometer uppför och kom till punkten ”om du kommer dit har du sprungit för långt” Men jag skulle aldrig erkänna att jag var vilse, så det var bara en liten extra sväng för att förlänga passet. Väl tillbaka på banan, så passerade jag Acktjärnen och där fanns det en källa att fylla på vätskebältet med, vilken lyx det är att springa där hemma.

Nu började det gå utför och det började kännas i mina knän. Det var bara att försöka korta stegen så gått det gick och härda ut. Väl nere på platten så kändes det genast bättre. Tillbaka hemma hos Nicklas visade klockan 2.17 total tid och nästan 22km. Mina ben fick en ordentlig stretch efteråt och det behövdes.  Efter det jag duschat kom de andra tillbaka, de hade fått ihop hela 36 km på sin runda. Vi fikade lite och snackade en stund innan vi åkte tillbaka till Alfta.

Toivo, Tom och Niclas och Arbrå med omnejd.

 

Kvällen bjöd på matlagning, jag späckade en fläskkarré för första gången och serverade det med rostade potatisar, morötter och en äppelgräddsås. Helt klart ät bart.

Söndagen bjöd på en liten sovmorgon. Efter frukost åkte jag och Dr T till Stafsberg, Ovanåkers kommuns högsta punkt. Där skulle det köras ett Lasse Virren inspirerat pass. Syftet med detta pass är att tömma kroppen på det mesta. Ett tungt pass både för muskler och för hjärta lungor.

Det är ett litet experiment inför Lidingö toppningen. Vägen upp till Stafsberg avslutas med en ca 1600m lång grusväg där du har en höjdstigning på ca 400m. Två lopp uppför. Första gången med stavar. Jämn fart och frekvens. Jobbigt. Riktigt jobbigt. Det bästa med den här träningen är att man får åka bil ner. Andra loppet utan stavar fast med en fart ökning sista 150m.

Jobbigt, kräk jobbigt. Men riktigt skönt att få ta ut sig riktigt ordentligt.

Med och utan stavar

Efter dusch och mat blev det en skön tupplur innan jag och Teddy körde söderut igen för att hinna hem till Uppsala och rösta i kyrkovalet. Det var helgen det.