e.k.o.running.blogg

Feet don't fail me now. Take me to the finish line.

Vansbro plasket

Publicerad 2013-07-07 23:19:19 i Allmänt, Klassiker, Open water, Vansbrosimmet,

Då var man hemma i Uppsala igen efter en day trip till västra dalarna, närmare bestämt Vansbro. Ditt där för del tre i en svensk klassiker, Vansbrosimningen. 3000 meter i Vanån och Väster Dalälven. Dagen började tidigt, vid halvsex tiden med en lätt frukost och kaffe bryggning. Med termosmuggen laddad packades allt in i Teddy (min Toyota RAV 4) och jag åkte o hämtade upp K o M som skulle med, K skulle också simma, M var support trupp. 

Den tidiga avfärden berodde inte på att avståndet Uppsala Vansbro är långt utan att jag ifjol blev fast i bilkö och blev tvungen att byta om i bilen och springa för att hämta start chip och sedan springa till start för att ha en minut till godo för att gå ner i vattnet. I år slapp vi bilköerna och vi slapp även det ihållande regnet, Solen har skinit på alla närmare 9000 simmare under dagen. Jag har fått den klädsamma illröda färgen i ansikte o framför allt näsa. 

Vid ankomst till Vansbro gick vi och hämtade ut startkittet och tittade runt lite på mässan samt kollade på de första startgrupperna. De meddelade att temperaturen i vattnet var ca 16.3 grader. På grund av solen och värman längtade man till start så man skulle få svalka sig lite. 

Vi gick tillbaka till bilen laddade med lite banan och tupplur innan jag bytte om och började gå mot start området. De sista minuterna innan start var det nästan olidligt varmt i min hela våtdräkt och kunde inte längta mer efter det 16 gradiga vattnet. Men när väl vi fick komma ner till vattnet efter att man registrerat chipet för start, var det en fruktansvärd chock för kroppen, den är oundviklig och man måste bara försöka slappna av och komma igång med simtagen. Efter ca 150-200 meter börjar man hitta rytmen och sedan intalar man sig själv att det är ju nästan skönt och sen är kylan det sista man tänker på. Det man nu tycker är problemet nu är alla andra som också är i vattnet. Jag strör mig egentligen inte men på slutet när blodsockret är ner kört i fotknölarna så är det svårt att hålla humöret uppe.

Det finns flera kategorier simmare, här är tre: 
Kryssarna: Ofta medelålders män som SKALL crawla hela vägen. Det går inte speciellt fort men, de måste simma dubbla distansen, 200m snett åt höger, stanna, kolla; var är jag? ta ut en ny kurs, 20 grader barbord! aj aj kapten! sen fortsätter det...Flötena: Företrädesvis lite äldre kvinnor. Dom ligger bara där och guppar, jag undrar om de någonsin kommer i mål. De kan plötsligt vända sig om och köra lite ryggsim innan de åter går till föregående aktivitet. Skräddarna; precis som de lätta vatteninsekterna som jag jämför dem med kan de komma i en bra fart gå om för att sedan bara stanna och liksom flyta bakåt genom fältet och sedan kommer de igen.  

Vilken grupp jag tillhör förtäljer inte historien. Men oavsett vilken stil man har vi i dag gjort någon som de flesta andra inte gjort: simmat 3000m i öppet vatten. 

Jämfört med i fjol så var Vansbrosimningen en mycket positiv upplevelse. Arrangören har tagit till sig av kritiken från ifjol och allt kändes mer upp styrt och välordnat. 

Jag simmade in på 1.02.30 vilket är 29 sekunder långsammare än i fjol. Men i fjol så hade jag simmat lite mer innan måste jag erkänna. Uppladdningen var inte heller den bästa, men så är det med livet, det blir inte alltid som man har tänkt sig.

Om jag plaskar igen nästa år? Den som lever får se!

 Trött, blöt o röd!
 
 
 
 
 

Om

Min profilbild

e.k.o.running

Ella Kristina Ollonen. Jag skulle kalla mig själv löpare med många järn i elden. Sedan jag 2012 gjorde en klassiker, så har det blivit mer av både cykel och skidåkning. Men det är löpningen jag brinner för, framför allt marathon. Denna blogg är om mig och min träning, mitt liv och mina äventyr och dom jag delar dem med. Enjoy!

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela