e.k.o.running.blogg

Känslan jag har är lite overklig. Som om att allt var en dröm och man inte riktigt har hunnit tagit in alla intryck som man fått med sig hem i ryggsäcken.

Men här kommer ett försök att beskriva helgen då jag sprang Sveriges vackraste Marathon.

På torsdag morgon snörade jag på mig kängorna och kastade ryggsäcken på ryggen och tog tåget till Arlanda för att kliva på ett plan som en timme och 20 minuter senare landade på Kiruna flygplats. Väl inne på staan så blev det snabb lunch och sedan ombyte till långbyxor och jacka. Förövrigt enda tillfället jag fick användning av dessa plagg under den här helgen. Anledningen var att jag skulle bege mig ner på 540m djup i LKABs gruva under Kiirunavaara. Ett mycket intressant besök om modern gruvdrift och hur det påverkat staden som man nu måste flytta på.

Hjälm på och stora maskiner!

Efter gruvbesök och inkvartering bjöd en gammal kollega på middag hemma i sin trädgård. Bla hemmagjord glass sandwich, med pistage glass. Mums!

Efter middagen var klockan halv tolv, men eftersom solen inte går ner så här års norr om polcirkeln fick man ju passa på att uppleva midnattssolen. Så jag snörade mig på löparskorna och tog mig en ”midnattsjogg” runt just Midnattssolstigen som gick upp och runt Loussavaara. Mitt livs senaste eller tidigaste träningspass. Somnade gott efter det kan jag säga.

Midnattsolen över Kiruna 

Fredagen började med busstur till Nikkaluokta fjällstation. Därifrån är det 19km vandring till Kebnekaise fjällstation. Efter ca 6 km kommer man till Ladtjojaure och där ifrån kan man åka båt en del av sträckan och det valde jag att göra. Väl framme vid sjön så blev det faktiskt ett premiärbad i denna otroligt vackra glaciärsjö. Doppet kylde ner kroppen en stund men i den nästan 30 gradiga värmen var de sista 8km från den övre båtbryggan upp till stationen en svettig vandring. Men det glömde man snabb bort när man lyfte blicken från leden och inser att man har en blå himmel och Sveriges högsta fjälltoppar runt omkring sig.

På väg mot Keb

Väl framme så var det skönt att snöra av sig kängorna ta en dusch och äta en god middag i restaurangen. Efter att jag hämtat ut nummerlapp, karta och kåsa så packade jag min nya löparryggsäck med det som var obligatoriskt att ha med sig under tävlingen: förstaförband, vindjacka, torr underställströja, kompass, visselpipa, mat (typ gel och bars) samt vattenbehållare. Det blev en tidig kväll för mig och mina tre rumskamrater som också skulle delta i tävlingen.

Strax dags för start

Lördag, tävlingsdag. Midnattssolen och den tropiska värmen i de lappländska fjällen kan ju göra det lite svårt att sova men kände mig skapligt utvilad på morgonen. En ordentlig frukost och sedan de sista förberedelserna innan starten som gick kl 09.00. Banan För Keb Artic Run går runt Kebnekaise massivet motsols. Fyra olika checkpoints som man måste passera. Den första efter 11km vid Svartasjön var den enda checkpointen som man måste passera innan en viss tid, kl. 12.00. Min tanke inför denna tävling var; äventyr, prova något nytt samt ta det som ett ”långpass med nummerlapp” och upplev Kebnekaise! Och det var precis vad det blev.

De första kilometerna började lugnt på leden från stationen tillbaka mot Nikkaloukta sedan norr ut mot Trafala och Tarfala stugorna. Från 2km på ca 650 möh klättrade man fram till första chekpoint vid ca 11km på 1465 möh. Efter ca 8km kom man fram till Tarfala och där övergick den lilla led som fanns i snöfält och stenfält. Det var där i Tarfala som jag insåg att det här är ingen tävling det är en saga. Jag såg löpare framför mig på snöfälten längre in i dalen. Men där tar det slut, det kommer en vägg. Vart ska vi ta vägen? Vad är det jag inte ser? Jo på den utskjutande bergskam mellan två glaciärer är det faktiskt löpare som tar sig uppåt och över kanten. Jag kände mig då som Frodo på väg in i Mordor fast utan ring som skulle förstöras. En funktionär stod vid en bäck och meddelade att det var sista vattnet innan ”backen” jag fyllde på vattenblåsan i ryggsäcken blickade upp mot passet där Mordor tog vid. "Backen" som hade en lutning på 33% och underlaget var grus och stenblock som ibland gav vika och hasade ner på de omgivande glaciären. Där det faktiskt fick några renar som såg helt oansträngda ut. Men det finns tydligen något i de här benen för jag bet ihop och fast lungorna skrek efter luft så avancerade jag faktiskt en del placeringar i ”backen”. När bergskammen tog slut och bergväggen tog vid fick man ta de sista hundra meterna på glaciären och där fanns det faktiskt rep till hjälp. Väl uppe var det som att allt släppte, jag gör faktiskt det här! Jag är här. Ren skär hög höjds eufori! Det var bara någon minut till första checkpoint där man fick sportdryck och Kebs egna energikakor som var sjukt goda. Nu gick utför på snöfälten utefter drakryggen, snittade här på 3,05 km där det lutade som mest. Jag gjorde en ordentlig vurpa, en riktig face plant i snön, men jag låg sist i en klunga som tur var så ingen såg. Fram till andra checkpointen, där man var tvungen att vada över bäcken från Robots glaciär bjöd på den mest tekniska löpningen. Snöfälten växlades med partier med sten och klippblock, med pigga ben så var det frustrerande att inte kunna springa snabbare. Efter vadet som piggade upp en varm och solbränd kropp kom loppets skönaste del, lätt löpning på ljung och torr myr utför mot Kuoperjåkka och checkpoint 3. Sedan tog banan Kungsleden söder ut för att efter ca 2km vika av österut tillbaka mot Kebnekaise station. Nu återstår det löpning på led in till stationen och vid sista checkpointen vid ca 32km så kände jag mig fortfarande pigg i benen. Jag kunde hålla ett lite högre tempo på avslutande milen och det var skönt att få pressa ur det sista ut kroppen på de sista kilometrarna. Jag var tillbaka vid stationen 7 timmar och 7 sekunder efter det att jag startat. Vilket resulterade i en nionde plats i damtävlingen. Vilket jag inte hade förväntat mig. Helt klart den häftigaste tävling jag varit med om samt vackraste. På kvällen väntade en trerättersmiddag tillsammans med rumskompisarna och flera andra deltagarna och sedan prisutdelning. Kvällen avslutades med skönt häng i storstugan, dit även en kompis från Norrlands hade hittat. 

Trötta ben och fötter!

Söndagsmorgonen var seg, inte bara musklerna som var stela, huden var solbränd och ömmade. Efter frukost så packade jag ihop min ryggsäck och begav mig mot helikopterplattan, eftersom det fanns möjlighet att flyga helikopter från keb ner till Nikkaluokta så var jag ”tvungen” att prova. Det var häftigt och tog 7 minuter.  Sedan väntade en bussresa till Kiruna där det blev lite turistande med bla. ett besök till Jukkasjärvi för lunch och titta på kyrkan och den plats man bygger ishotellet varje år.

Jag är så glad att jag fick det här infallet tidigare i våras att anmäla mig till Keb Artic Run. Sveriges långsammaste men vackraste marathon och helt klart loppet med sveriges skönaste deltagare. Kommer jag att göra det här igen? Lyckades Frodo föra ringen till Mordor….