"Vad fan har jag gett mig in på"
I dag är det vilodag. I dag är dagen efter dagen efter. I fredags morse 04.34 startade jag i 2013 års upplaga av Vätternrundan. Jag hade två mål inför årets runda, snabbare än i fjol och gärna under 12 timmar. Efter en och en halv timmes cykling i motvinden ner mot Jönköping fick jag ge upp mål nr två. Jag kunde inte ensam hålla den farten som krävdes. Kroppen fick gå på för hårt och jag kände att den inte skulle palla hela resan om jag pressade för mycket i början. Dessutom kändes den inte helt fräsch efter Stockholm Marathon för två veckor sedan och den efterföljande förkylningen. Men envis som man är så trampar man på. Tanken på att bryta kom aldrig som den gjorde i fjol i regnvädret. Efter Jönköping blev det medvind, sol och varmt, då var allt glass och ballonger. Kunde ensam faktiskt hålla ett helt ok tempo, hade en svacka mellan Karlsborg och Boviken, men när det var 6 mil kvar så tänkte jag, nu är det bara att köra, du tar dig i mål och då ska du vara trött och inte vilja se den där cykeln igen! Det blev ett snabbt stopp på depån i Hammarsundet sen var det raka vägen till Motala. Sluttiden landade på 13.37 vilket var över fyra timmar snabbare än i fjol. Med tanke på att förberedelserna inför årets runda inte ha varit optimala och jag faktiskt inte tränat så mycket cykel som jag kanske borde så är jag grymt nöjd.
Stelheten i kroppen håller på att klinga av. Värken i baken går att uthärda. Direkt efter målgång sa min kära mor som också cyklade, "Aldrig mer!" Men jag vet att jag kommer att stå där på torget i Motala nästa år med samma känsla i kroppen, "Vad fan har jag gett mig in på" uppblandat med förväntan och det där magpirret, nästan att jämföra med en förälskelse, en undran över vad den här rundan har att erbjuda? Den som lever får se!